Geelmuyden.Kiese

ÅSIKTER

TV - PUBLIC SERVICE INDEED
05.03.2008

Jag tittade på TV-tablån häromkvällen för att se om det var något som verkligen tilltalade mig. Efter att ha konstaterat att tre-fyra sjukhusserier går varma kunde jag se att det kryllar av infotainment. Begreppet är en sammanslagning av orden information och entertainment och är ett sätt att kommunicera riktiga historier på ett underhållande sätt.

Försvarare av begreppet kan hävda att det skapar ett större intresse, fler kan ta till sig informationen om den inte är snustorr och det leder i sin tur till större kunskap. Men vad är det för kunskap, vad för sorts samhällsengagemang leder det till? Och hur mycket vrider man på sanningsenligheten för att skapa en story som intresserar tillräckligt många?

Varje dag tar vi in så mycket information att vi inte kan behålla ens en bråkdel av den. Då är det rimligt att tänka sig att det är den information som berör oss mest som är den som fastnar. Och för de allra flesta fastnar sensationerna och de underhållande historierna, vare sig de är 100 procent sanna eller ej.

För några år sedan slog konceptet ”dokussåpa” igenom. Alla var trötta på sliskiga amerikanska serier med klassiska intriger och onaturligt snygga människor. Man ville ha the real deal, fula människor som hade riktiga problem, riktiga kroppar och som visade sitt riktiga jag. Enter ”Big Brother”,”Paradise Beach” och ”Fat camp”. Och så mycket reality det blev! Och så engagerade alla blev! Alla frågade sig plötsligt: Är vi människor verkligen så dumma, gör vi verkligen så stora misstag och dessutom upprepade gånger? Sanningarna vällde ut genom tv-rutan och lämnade oss sittande med skräckblandad förtjusning i soffan. Efter en tid började vi ändå ana oss till överdrifter. Hur mycket var egentligen regisserat?

Därför är vi nu tillbaka i en sorts korsning och den nya generationen verkar inte riktigt veta vilket ben den ska stå på. Alla har blivit mer kritiska till vad som sägs och görs i TV. Man kräver mer och mer och vi ifrågasätter äktheten i det mesta. Samtidigt sprutar industrin ur sig den ena programidén efter den andra där förnedring fortfarande är en stor del av dragningskraften. Men vi är vid ett vägskäl. Ska vi tillbaka till den arrangerade berättelsen där vi ges chansen att lämna verkligheten lite utanför och för ett tag fly bort antingen på en ”Love Boat” eller med ”Mac Gyver”. Eller ska vi stanna kvar i ”Big Brother- land” och se nästa säsong sjunga falskt eller lösa sina dietproblem inför kamerorna? Eller ska vi helt enkelt hålla oss till barnprogrammen och hoppas att Teletubbies talar sanning? Jag väntar med spänning på att se hur kommande program ska tillfredsställa oss kräsna tittare.

Snart är det bara väderpresentatörerna man kan lita på – och de har ju per definition inga säkra svar att komma med.

Marie Slettengren