Geelmuyden.Kiese

ÅSIKTER

EN RISK OM DAGEN. . .
27.03.2007

Vi är ständigt omgivna av risker. Terrorism, flygolyckor, kärnkraftshaveri, tungmetaller i Östersjöfisk och icke barnsäkrade bordskanter - allt är eller kan potentiellt vara en risk och en fara för oss och för vår värld.

Plats nummer ett på risklistan idag är tveklöst klimatförändringarna, den har ju till och med belönats med en Oscar. På plats nummer två sätter jag riskerna med att inte ha cykelhjälm, och plats tre ger jag till transfetter. Men har risker och risktagande fått en oförtjänt negativ innebörd?

Dagens svenskar ägnar mycket tid åt risktänkande och trygghetsjakt. Svenska Dagbladet hade nyligen en artikelserie om vårt behov av just trygghet. I artikeln pekar den norske socialantropologiprofessorn Thomas Hylland Eriksen ut tre huvudsakliga anledningar till detta. För det första har religionens och trons betydelse minskat, i alla fall i vår del av världen, och individens tro på sin egen förmåga att påverka sitt liv har växt. För det andra, välfärdsstaten har gjort oss till trygghetsnarkomaner med krav på att storebror staten ska stå som yttersta garant för vår säkerhet i alla aspekter av vårt liv. För det tredje har globaliseringen lett till en känsla av att vi tappat kontroll över vår tillvaro. Vi förnekar så gott det går att livet faktiskt är farligt och att vi inte fullt ut är herrar över vår egen tillvaro, vilket innebär att vi idag lever i ett av världens mest säkerhetsbesatta och riskminimerande samhällen.

För min egen del handlar mycket av riskminimerandet om en blandning av feghet och okunskap. Det är lättare att inte göra någonting än att faktiskt ta ett beslut och ta en risk. För mig blev detta aktuellt när jag sent omsider skulle sätta mig in i mitt eget pensionssparande (ja, jag är mogen nog att prata pension…). Jag satt och våndades oproportionerligt länge över detta, för stunden, livsavgörande beslut. Till slut, efter att ha uppbådat allt mitt mod, valde jag att placera mina pengar i placeringsalternativet mittemellan, även känd som ”lagom risk”. För mig var det ett genombrott, och för den tålmodige pensionsmäklaren var det ett efterlängtat slut på en utdragen väntan.

Så här i efterhand har beslutets laddning och ångest klart minskat, men just då tänkte jag bara på alla riskerna med mitt beslut. Vad händer om BRIC-fonderna kraschar, kommer jag tvingas leva på gröt och barkbröd på min ålders höst? Och Sverigefonderna, hur länge kommer de att funka egentligen? I efterhand har jag insett att beslutet egentligen inte handlade om vilka konsekvenser det fick i form av en bra eller dålig pension, utan det faktum att det var jag själv som tog en risk och att beslutet, och ansvaret, helt och hållet låg i mina egna händer. När jag insåg att det var upp till mig så låg det nära till hands att i största möjliga mån minska riskerna, och helst av allt lämna beslutet till någon annan.

Det är inte bara jag som brottas med risktagande och beslutsvånda, det gör även den svenska utrikespolitiken. Innan jag började på Geelmuyden.Kiese arbetade jag på utrikesdepartementet i Stockholm. En av sakerna som fick mig att söka till en ny karriär var just den politiska ledningens oförmåga, eller ovilja, att ta beslut. Jag tror att denna oförmåga har samma grunder som min egen beslutsvånda; dels är det enklare att inte ta något beslut alls eller lämna det till någon annan, och dels måste man ju ta ansvar för sina beslut. Skillnaden mellan mina personliga beslut och de beslut som UD:s politiska ledning förväntas ta är att UD:s beslut potentiellt kan påverka 100-tals, för att inte säga 1000-tals, liv. Den försiktige säger då att det just därför finns större anledning att vara försiktig med beslutsfattandet, inte göra något överilat och att minimera riskerna.

Jag säger precis tvärtom; i och med att det handlar om människoliv borde man vara mer villig att ta riskfyllda och kontroversiella beslut. I den politiska världen, vare sig det handlar om utrikes- eller inrikespolitik, är den största risken med beslut oftast risken att stöta sig med andra beslutsfattare eller den allmänna opinionen. Ett politiskt beslut riskerar sällan liv, men däremot kan ett politiskt beslut väsentligt förbättra någons liv. Riskminimerande kommer ofta ur ett kortsiktigt tänkande och risktagande hänger ofta samman med långsiktighet. Politik är lika med ansvar, och politiker borde våga ta kortsiktiga risker för att på så sätt ta ett långsiktigt ansvar som ledare och opinionsbildare inrikes och utrikes.

Risker är en oundviklig del av ansvarstagande och beslutsfattande, vare sig man är politiker eller en rådvill pensionssparare. I varje risk finns en chans. En chans att det ska bli bättre. Alla som startar ett företag, alla som inleder ett förhållande, alla som skaffar barn, alla som står för sina åsikter; alla tar en risk. Lönar det sig att ta risker? Ibland, ibland inte. Men risken är nog större att du ångrar det du inte gjorde än att du ångrar det du faktiskt tog ansvar för och gjorde.

Daniel Emilson