Geelmuyden.Kiese

ÅSIKTER

RENA HJÄLTAR?
04.09.2006

Svenske höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöberg bryter tystnaden efter kokainskandalen under friidrotts-EM i augusti. Nu framträder han i tv med orden “Det jag gjorde var ett stort misstag, men nu är det slut på skiten.”

Precis det vi ville höra. Sjöberg greps för narkotikainnehav i samband med en fest under mästerskapet tillsammans med en annan fd friidrottare, Sven Nylander. Nylander, som nu har avslutat sitt engagemang i anti-drogstiftelsen Ren Idrott, går i terapi och har gjort offentlig avbön från allt vad droger heter.

Skönt, tänker tv-tittarna, nu kan vi putsa upp idrottens gloria igen. För idrottare, det vet ju alla, är egentligen ambitiösa, duktiga, hälsosamma människor. Våra hjältar. Måhända tar en eller annan atlet en öl för mycket i segerns yra, men kokain är förbehållet fotomodeller, musiker och degenererade yuppies.

Kom igen.

Enligt American College of Sports Medicine gör kombinationen pengar, berömmelse, fritid och känslan av att vara oövervinnerlig professionella idrottare till extra mottagliga för droger såsom kokain.

Och Sjöberg är i fint sällskap. Bara i Sverige har förutom friidrottare även eliten inom hockey (Börje Salming) och tennis (Mats Wilander och Björn Borg) misstänkts för bruk av kokain. Internationellt har det snortats inom fotbollen (Premier League-spelaren Mutu och förstås Maradona); cykling (världsettan Marco Pantani), basket, rugby, amerikansk fotboll, you name it. Den nuvarande världsrekordhållaren i höjdhopp, Javier Sotomayor, åkte dit för drogen under 90-talet.

Trots detta dekorerar vi vår sportsliga elit inte bara med medaljer, men höljer dem också i ett skimmer av idealiserat hjältemod och högstående moral. Proffsen hyllas som vår viktigaste exportvara. Vi vill tydligen hellre bli kända som ett folk som är duktiga på att hoppa och springa än på att till exempel räkna eller jobba i ett labb.

Men självklart är idrottare precis som många andra drivna av pengar, ego och bekräftelse. Kanske till och med mer så. Deras jobb är att vara snabbast, starkast och bäst i sin gren. Mellan träningspassen bråkar de om miljonarvoden, fuskar, har kärleksaffärer, är otrevliga mot journalister. Och knarkar lite.

Vi noterar dessa snedsteg men glömmer dem lika snabbt. Är det för att proffsen, genom att representera vårt land, också representerar oss själva?

Om två veckor är Patrik Sjöberg säkerligen tillbaka i våra medvetanden som underbarnet som hoppade 2.42 och gjorde Sverige – oss – bäst i världen. Precis som vi minns Borg som vår störste tennisspelare och valde honom till århundradets idrottsman. (Borg la av tennisen vid 26, gjorde en massa dåliga affärer och drog linor på Studio 54.)

Visst behövs hjältar. Men låt oss söka dem bland enskilda individer snarare än som representanter för en yrkesgrupp.

Karin Widengren